Med betalningsfrist menas den tidsfrist ett företag eller en myndighet har på sig att betala en faktura. Tidigare var det olika regler som gällde eller till och med inga regler alls, det vanligaste var per 10 dagar. Stora organisationer som kommuner hade svårt att hinna med att betala på så kort tid då deras decentraliserade organisation gjorde det svårt att utföra både leveranskontroll och fakturakontroll med attest. Många myndigheter tog sig då rätten att ständigt ha en betalningsfrist på 30 dagar.
Ny lag
En ny lag infördes den 16 mars 2013 som stipulerar att 30 dagars betalningsfrist ska vara norm för företag. Att det är en norm gör lagen inte tvingande utan det är fullt möjligt för en kund och dennes leverantör att komma överens om längre kredittid. Möjligen kommer lagen att bli tvingande längre fram. I lagen infördes dessutom en förseningsavgift på 450 kronor som inte går att avtala bort. Lagen är ett resultat av ett EU-direktiv som tillkommit för att råda bot på alltför långa kredittider.
Tvingande för myndigheter
Även om det är möjligt företag emellan att ha andra betalningsfrister än 30 dagar så gäller lagen utan undantag för myndigheter och andra offentliga organ. Lagen har inte fått det genomslag som det var önskat och det diskuteras om lagen ska bli tvingande för alla företag, men meningarna går isär om nyttan av att ha en tvingande lag.
Dåligt för några säljare
I och med att 30-dagarsregeln inte är tvingande så kan det i många fall bli fråga om mycket långa betalningsfrister. Det innebär för många företag, särskilt mindre sådana, att de får finna sig i att stora kunder ser till att förhandla fram långa kredittider vilket gör att små företag faktiskt får fungera som bank till stora företag.
Men bra för andra
Hos Svensk Handel tycker man att det är bra med möjligheten till långa krediter för små företag. Som exempel tar man en liten bokhandel eller leksaksaffär som ofta behöver sälja de varor de köpt innan de kan betala fakturan.